Just hold me
Jag kan inte förstå att det bara gått två veckor.. två veckor utan dig. Det känns som att det gått flera månader. Jag saknar att ligga och vänta på att du ska ringa och jag saknar alla de gångerna jag sa att jag inte orkade gå till dig. Jag skulle göra allt för att få säga det igen. Jag vill höra dig skratta jag vill se dig stå och göra dina roliga danser till jay-z och Bob marley låtar. Jag vill ligga på ditt bröst igen och känna dina fingrar dra igenom mitt hår. Jag vill ligga och prata med dig sådär länge igen, jag vill att du ska kyssa min panna så att jag ryser i hela kroppen och jag vill vakna upp vid din sida. Jag vill ha tillbaka allt, även fast jag börjat inse att det inte går och att jag måste gå vidare trots den långa tiden jag har framför mig innan du är glömd så inser jag nu att det kommer gå att glömma allt med dig. Och jag kommer må så jävla bra efter, det vet jag. Men varför ska det alltid kännas som att man vill ha personen mer när det är över.. varför vill man börja kämpa på riktigt då? Varför vill jag hela tiden ta upp telefonen och ringa och säga hur mycket jag behöver honom och saknar honom? Varför önskar jag hela tiden att han står utanför min dörr när jag kommer hem från skolan och säger att han vill ha tillbaka mig? Och varför vet jag att det kommer ta så lång tid att sluta älska honom? Jag har ställt mig det här frågorna varje dag nu. Och varför jag och varför vi?
Live in the moments
Gud vad det känns som att det varit för mycket depp i min blogg just nu. Men som ni förstår så mår jag inte bra. Det har hänt en sak som jag verkligen mår piss över och jag behöver min tid nu för att glömma. Jag kan inte lova att det kommer bli världens gladaste tjej som bloggar nu på ett tag. Men jag ska försöka, för jag vet hur tråkigt det är att läsa någons blogg som bara deppar typ.. Tur så är det ju inte så många som läser min lilla blogg men den lilla skaran jag har, förlåt !
Men ah, nu behöver jag mina vänner som mest och jag vill ägna så mycket tid som möjligt till dem, för det behöver jag verkligen. Jag är så glad för att jag har er ! <3
Ensam
Det gick som en rysning genom min kropp när jag steg in genom dörren och insåg att jag skulle få vara för mig själv ett tag nu. Jag vill inte vara själv, speciellt inte nu. Jag behöver någon, jag behöver dig. Men varför måste jag just behöva dig, dig som jag inte kommer få tillbaka och ha vid min sida igen...
I'm going back to the start
Nu står jag här på samma plats som jag gjorde för inte alls länge sedan. Samma skit har upprepats igen. Och varför är det alltid jag som får må skit och gråta sig till sömns. Varför känns det inte som att du lider utav det här? Du är min mardröm. Men att bara ha dig som min dröm är inte allt, du följer med mig i mina tankar från morgon tills jag går och lägger mig igen. Du finns i mina tankar hela tiden.
Jag är så otroligt besviken på mig själv, jag känner mig så jävla utnyttjad och det känns som du bara lekt med mina känslor...igen. Det är samma känslor som alltid, och jag mår så dåligt över det här. Jag vet vilken tid jag kommer att få passera och jag vet hur lång tid det kommer ta innan du är glömd. Jag blir så besviken på mig själv att jag nästan ångrar allt med dig. Jag ångrar mitt "ja", till kvällen du ringde och sa att du skulle göra allt för att få tillbaka mig. I mitt huvud låter det som en lögn för mig nu. Det låter som en mening du hittade på precis innan som var så uppgjord. Hade du menat allvar så hade du varit säker på vad du ville. Det hade gått mycket fortare och vi hade inte sått här nu. Eller var det meningen att jag skulle vara din lilla leksak för en stund?
För ett tag trodde jag faktiskt att du verkligen menade allt. I början kändes det som du förändrats något så otroligt bara för att få tillbaka mig. Och jag var så oerhört glad. Du fick mig att må sådär bra som bara du kunde få mig att känna. Jag kände mig speciell för dig. Och jag insåg hur lycklig jag var och hur mycket jag hade saknat dig och hur mitt hjärta fylldes med glädje och hopp. Hopp om oss.
Dock borde jag känna dig vid det här laget. Jag borde veta ditt riktiga jag. Hur fan kunde jag vara så dum. Hur mycket kan kärleken ta över i en själv... ? Fast jag vet, i kärlek finns inga gränser.
Men såklart så står jag här en dag igen, alldeles tom, ångerfull, besviken, ledsen, men fortfarande så jävla KÄR. Jag förstår inte, är det verkligen rättvist att jag får gå igenom det här igen. Varför tänkte jag mig inte för innan jag började på något som kunde få mig att må såhär. Jag har gjort mina fel i det här. Och jag ångrar dem så mycket nu. Men du anar inte hur mycket jag har försökt. Jag önskar egentligen att det inte skulle ha tagit slut den kvällen, men jag visste vad du ville och det var inte detsamma som jag.
Fan, jag var så säker den här gången, jag trodde du förändrats och jag trodde du kunde kämpa lite mer för oss. Denna gång trodde jag faktiskt att det skulle bli vi på riktigt Johan.
J
Jag skulle kunna radera allt jag hade med dig, men du skulle fortfarande finnas kvar och ta lika stor plats i mitt hjärta.
Du är äcklig
Jag borde egentligen känna mig orolig, ledsen och vara nedstämd och på dåligt humör ! Men FAN vad jag inte är det ! Hahah, jag är bara så jävla glad. Helt sjukt. Jag ligger här och dansar i min säng typ halvt naken. nej jag skojade... Men jag dansar faktiskt i min säng, och jag ler och det går inte att sluta. Jag borde egentligen som sagt inte alls känna såhär. Men jag tror fan inte jag pallar mer... ahahahah! Åh jag dör. Aaaaaaaaaaaaaaah jag orkar inte, haha ! Shiiiit. Jag har typ damp eller nåt. :) Men jag gillart. Nu ska jag flippa lite till Teddybears, Hoffmaestro och Miike Snow ! CIAO
Kollar runt på Aftonbladet
Jag är så himla tacksam över att jag bor i Sverige. Jag vet att jag sitter och klagar på vårt kalla väder och att man bara vill ha sommar och ja att man klagar hit och dit. Då kan man ju tänka på hur en hel del andra har det runt om i världen. Som till exempel nu i Chile. Oskyldiga människor lever utan deras hem och familj och här sitter jag hemma och klagar på kylan. Ganska så oförskämt.
Dock tycker jag detta som skett är oerhört läskigt. Jag menar först den stora jordbävningen i Haiti och sen i Chile och tsunamin i Japan (som dock inte var så stor men ändå) och nu även ett stort oväder som befinner sig i Europa just nu och når Sverige imorgon. Tänk om det är varningar för jordens undergång. Haha, nej men efter att jag såg 2012 har jag fått sånna här tankar när något litet extra har hänt, de har inte bara varit om Haiti osv utan verkligen små grejer. Haha så typiskt mig. Men, jag är på min vakt, tss !
(I Chile)
Jag ska ingenstans det är bara det att...
Du betyder något så oerhört för mig att det gör ont. Och samtidigt som du förändrats så vet jag inte vad jag ska göra utan dig. Att vara utan dig har varit det värsta som hänt mig, alla mina sömnlösa nätter, alla gånger jag gråtit över dig. All dess kämpande för att glömma, det har varit så svårt och nu när vi är tillbaka så har du förändrats. Jag önskar du kunde förstå hur jag vill att det ska vara. Jag önskar att det kunde få vara så. Men jag kan inte ändra på dig, det skulle jag aldrig göra. Men jag önskar. I mina drömmar är du den där andra personen som du var när vi träffades de första gångerna.
Du får mig fortfarande att vara sådär extra glad när jag är med dig, du får mig fortfarande att känna mig speciell, jag känner mig bra när jag är med dig, det pirrar sådär underbart innan vi ses, jag får panik om vi inte hör av oss till varandra, utan dig blir jag helt galen och med dig känner jag att jag skulle klara vad som helst. Men det är nåt litet som gör att jag inte ser att du är den du en gång varit. Åh, jag vet inte vart jag ska komma med detta. Jag vill bara fortsätta men jag rör bara ihop allt till en röra och får inget slut. Jag vill, ja det gör jag. Det här är vad jag alltid velat. Men är det vad jag behöver?
The seasons always change and life will find a way
Vad gör jag i detta land? Alltså i 16 år har jag bott i Stockholm och jag har ALDRIG varit med om något sånt här förut. Det är så äckligt kallt ute att näsan fryser till is, ja... det går inte att andas genom näsan eftersom det känns som typ snoret och näshåret frysit fast. Haha fyfan vad äckligt det låter, men det är ju bara så det är. VIDRIGT. Jag bryr mig inte om det är vackert ute, det är inte skönt och det kan inte vara vackert om det inte är behagligt ute. Never. Jag tänker inte lämna min säng nu, fyfan. Imorse när jag kom till skolan kom inte vår mattelärare pga att han satt fast i trafiken, vår svenska lärare är bortrest och naturkunskapen vart i datasalen. Hela stan lider utav kylproblem. Bussar, tåg och all lokaltrafik som finns, befinner sig i rena kaos dramat. Många har sjukt svårt att ta sig hem. Och äckliga sl vägrar att göra något åt saken verkar det som? Hallå fixa de rätta resurserna tack ! Vi bor i ett land som kan råka ut för sånna här saker så de borde vara vettiga nog att förstå att detta sker.
Kommer dethär vädret ta slut då? Jag kan ju säga såhär att det lär det ju inte göra på ett bra tag. Jag kan knappast föreställa mig att jag kommer gå där på uppförsbacken vid skolan i shorts om bara några månader, det är helt sinnessjukt. Det kanske har blivit en ny istid, nej usch det får inte hända, haha. Och jag är såååååå avundsjuk på Felicia som åker till Spanien imorgon och Sofia som åker till Mexico på fredag. Hur kan de göra så när resten av Stockholm kommer lida utav denna kyla.. haha ! Fy så härligt. Nej men nu ska jag sluta klaga på allt. Våren kommer snart det gäller bara att härda ut. Fast snart... snart, STÅR JAG INTE UT MER !
Ville bara skriva av mig lite...
Bortsett från mina konstiga tankar och mitt lustiga beteende så har jag även saknat mina gamla vänner mer än någonsin. Eller gamla vänner kanske man inte ska säga. Klart jag vet att de finns där för mig. Men på ett sätt hatar jag verkligen att jag tappat kontakten med några utav mina närsmta vänner. Allt handlar väl om att man måste anstränga sig och jag gjorde väl inte det ordentligt. Men jag kan ju säga såhär, inte fick man mycket tillbaka. Det är synd. Men jag antar att det är såhär livet är. Man tappar kontakten med några och skaffar sedan nya vänner. Det är ju inte menat att man ska känna alla sina vänner man träffar i livet för en väldigt lång tid.
Jag delar ju så otroligt många härliga minnen med dessa personer jag tappat kontakten med, några åkte jag till och med utomlands med. Jag kunde aldrig tänka mig att vi skulle tappa kontakten så fort och så mycket efter den resan. Klart man saknar dom och det börjar ploppa upp meningslösa saker som man kanske sa till varandra eller vilken sorts musik man lyssnade på tillsammans osv. Små saker blir till sånna stora och betydelsefulla. Ah, dock har ju livet sina dåliga sidor, men det är svårt att göra någonting åt det. Förmodligen har man fått olika intressen och man har garanterat förändrats en del sedan man umgicks. Men det är klart man önskar att det kunde få vara som förr ibland.
Ibland förstör du bara allt...
Utanpå dig finns inget äkta, allt där är fejk. Allt är inte så perfekt som det ser ut, och jag ser när du drar på den här fejkheten, den kan du omöjligt gömma för mig. För ditt riktiga jag är något helt annat. Ditt riktiga jag är jag rädd för.
I should have known that this was something that would start at the end
I hate this part right here.
I do not want to be alone tonight
Men okej, nu ska jag verkligen försöka att inte tänka på min header, utan istället ska jag bara koppla av.. eller så kan jag kanske tänka på något annat som får mig lugn. Jag kanske ska räkna får? Funkar det? Aja, ska pröva.
Sicket liv jag har. Tss... godnatt
NU VILL JAG FÖRMEDLA FRAM NÅGOT HÄR
SÅ TACK !
i wish you were here with me tonight
Att vara
Inget jag vill skriva om i bloggen, men...
Ska strax sova, men ville bara skriva av mig lite först.
Tänk snart har jag levt i 16 år. Ibland kan det slå mig att 16 år är ganska mycket. Men samtidigt så är det ju inte det, förstå hur lång tid jag har kvar att leva här på jorden och hur mycket jag kommer få uppleva under den tiden. Och ja, det ska jag, jag ska uppleva en massa, jag ska uppleva hur det ser ut runt omkring här på jorden, jag ska uppleva hur det känns att skaffa familj, ja ska uppleva hur det känns att finna den rätta, att hitta mitt perfekta jobb och mycket mer. Men vad som helst kan ju hända. Men detta är något jag hoppas på att jag får uppleva. Och de vill vi nog alla få uppleva.
Tänk ändå, livet borde vara ganska kort. Usch, jag sitter just nu och skriver om min största svaghet, livet. Ja att prata om livet med mig eller när jag tänker på livet. Mår jag dåligt. Det känns som jag vill kräkas. Och tro mig, en gång har jag gjort det när jag tänkt på livet och döden, vad som liksom händer sedan.
Nej att tänka på de är nog det värsta som finns. Man ska ta vara på sitt liv eftersom man bara har ett... vad jag vet och tror. Men förstå så mycket vi kommer lämna efter oss när vi dör. Förstå så många människor vi aldrig kommer att få uppleva. Förstå hur många som kommer ta över oss, våra platser i skolan, jobb, och ah ni fattar. Okej nej sånt här kan jag verkligen inte prata eller skriva om, magen vrider sig typ ut och in, och jag sitter här och gråter nu. Usch, tänk på något vettigt nu... tänk på nåt vettigt..
Men ja... jag undrar verkligen vad som händer sedan? Lust att lösa den gåtan åt mig?
Idag grät jag för dig
Det finns mycket jag ångrar, det finns mycket jag saknar, det finns mycket jag tänker på, det finns mycket jag älskar, det finns mycket jag aldrig kommer glömma... men kommer jag någonsin ångra, sluta sakna, tänka på, älska eller aldrig glömma det med dig.
When you lose something you can't replace
Ibland känns det som att livet vore lite bättre än vad det redan är om bara du fanns där som min vän igen. Ja om du skulle finnas här vid min sida och jag skulle veta att du alltid skulle ställa upp för mig och finnas där i alla väder då skulle allt kännas lite bättre. Det skulle kännas lika bra som det en gång varit. Men nu har jag bara minnen kvar att leva för av oss. Minnen som betyder oerhört mycket, minnen som jag placerat på en speciell plats i mitt hjärta, minnen som jag alltid kommer ha med mig och minnas. För många utav minnena vi delar är några utav de bästa jag har.
Du och jag var så lika men ändå så olika. Du var som en syster för mig.
I början brydde jag mig inte att du inte var min vän längre, men långt inom mig kände jag ändå att det senare skulle bli jobbigt att inte ha dig som vän längre eftersom att vi varit så tajta en gång. Att se dig varje dag i skolan utan att du sa hej, utan att du berättade något nytt som du hört för mig, att du kramade om mig, eller att vi umgicks efter skolan som vi nästan varje dag gjorde innan, faaaaan vad det kändes konstigt, ja det var jobbigt...overkligt.
Nu när nästan ett år har gått utan vår vänskap har jag insett på riktigt, att jag mist en vän som jag aldrig kommer få tillbaka, som jag aldrig kommer kunna ringa till och prata om allt med, som jag aldrig kommer få dela nya minnen med. Jag har gråtit över dig, jag har tänkt på dig något så oändligt den senaste tiden och jag saknar dig, jag saknar dig något så otroligt mycket och jag vill...ja jag vill att du ska sakna mig också.
Vi tjejer...
En sak till som är typiskt tjejer är våra bråk vi har om ingenting egentligen, fast vi själva tror att det är en jättestor grej och gör det alltid till en mycket större sak än vad det då redan är. Jag måste säga att jag hamnat i sånna där bråk hur många gånger som helst. Det finns ett bråk som jag till och med förlorade en väldigt nära vän och vi är inte alls lika bra vänner längre och vi kommer aldrig bli så nära som vi var tidigare. Visst bråket var ganska stort, men samtidigt inte. Jag och hon gjorde det mycket större. Och nu såhär i efterhand ångrar jag mig så himla mycket och tänker att vafan var vi tvugna att göra det till en sådan stor grej och gå så långt att vi längre inte är vänner.Ja, jag tycker det är så typiskt tjejer... verkligen typiskt oss tjejer.
