Det känns som att jag knappt känner dig längre. Eller i varje fall så känns det som att jag inte gör det. Du har förändrats, det har jag också men inte på det sättet, jag är fortfarande den jag var när vi lärde känna varandra från början. Varför du har förändrats vet jag, för du hade inte förändrats ifall det vore för det här. Jag saknar dig, och det var ditt gamla jag som jag föll för. Det är den personen du var som jag lever kvar för. Jag försöker inte inse att du är en annan, jag försöker se ditt gamla jag. Men det funkar inte, även fast det känns som att det gör det så nej, det kommer inte fungera. För det är inte dig jag lärde känna. Jag kan inte leva med dig om du är en annan människa som jag inte känner längre.
Du betyder något så oerhört för mig att det gör ont. Och samtidigt som du förändrats så vet jag inte vad jag ska göra utan dig. Att vara utan dig har varit det värsta som hänt mig, alla mina sömnlösa nätter, alla gånger jag gråtit över dig. All dess kämpande för att glömma, det har varit så svårt och nu när vi är tillbaka så har du förändrats. Jag önskar du kunde förstå hur jag vill att det ska vara. Jag önskar att det kunde få vara så. Men jag kan inte ändra på dig, det skulle jag aldrig göra. Men jag önskar. I mina drömmar är du den där andra personen som du var när vi träffades de första gångerna.
Du får mig fortfarande att vara sådär extra glad när jag är med dig, du får mig fortfarande att känna mig speciell, jag känner mig bra när jag är med dig, det pirrar sådär underbart innan vi ses, jag får panik om vi inte hör av oss till varandra, utan dig blir jag helt galen och med dig känner jag att jag skulle klara vad som helst. Men det är nåt litet som gör att jag inte ser att du är den du en gång varit. Åh, jag vet inte vart jag ska komma med detta. Jag vill bara fortsätta men jag rör bara ihop allt till en röra och får inget slut. Jag vill, ja det gör jag. Det här är vad jag alltid velat. Men är det vad jag behöver?