Att vara
Då var torsdagen alltså över och snart passerar klockan tolvslaget och ytterligare en fredag kommer. suck... livet bara susar förbi? Kan jag inte bara få bli barn igen? Eller barn och barn, men mindre, ja liten. Jag vill vara som ett litet barn som kan hoppa upp i min mammas knä och bli killad på ryggen tills jag sakta skulle sluta ögonen och somna. Sedan skulle jag bli inbärd till mina föräldrars säng och under natten känna mammas andetag i ryggen och känna armen som håller mig fast runt mig. Jag vill att hon ska välja kläder åt mig igen, jag vill att pappa och jag ska leka inne på mitt rum, leka vårat hemliga språk igen. Det som bara han och jag förstod, när någon skrattade skrattade den andre och vi kunde skratta tillsammans som bara pappa och dotter kan göra. Nu är det bara något vi skrattar åt... Jag vill kunna springa runt på mitt land och leka i kojan vi gjorde, leka pirater och fattiga och allt det nu som jag gjorde när jag var liten. Jag vill ha dom stunderna tillbaka, jag vill uppleva dom igen. Att vara barn är så enkelt, då levde jag i en stor ärlighet, nu lever man som i en enda stor hemlighet.
Kommentarer
Trackback
