Jag kan inte förstå att det bara gått två veckor.. två veckor utan dig. Det känns som att det gått flera månader. Jag saknar att ligga och vänta på att du ska ringa och jag saknar alla de gångerna jag sa att jag inte orkade gå till dig. Jag skulle göra allt för att få säga det igen. Jag vill höra dig skratta jag vill se dig stå och göra dina roliga danser till jay-z och Bob marley låtar. Jag vill ligga på ditt bröst igen och känna dina fingrar dra igenom mitt hår. Jag vill ligga och prata med dig sådär länge igen, jag vill att du ska kyssa min panna så att jag ryser i hela kroppen och jag vill vakna upp vid din sida. Jag vill ha tillbaka allt, även fast jag börjat inse att det inte går och att jag måste gå vidare trots den långa tiden jag har framför mig innan du är glömd så inser jag nu att det kommer gå att glömma allt med dig. Och jag kommer må så jävla bra efter, det vet jag. Men varför ska det alltid kännas som att man vill ha personen mer när det är över.. varför vill man börja kämpa på riktigt då? Varför vill jag hela tiden ta upp telefonen och ringa och säga hur mycket jag behöver honom och saknar honom? Varför önskar jag hela tiden att han står utanför min dörr när jag kommer hem från skolan och säger att han vill ha tillbaka mig? Och varför vet jag att det kommer ta så lång tid att sluta älska honom? Jag har ställt mig det här frågorna varje dag nu. Och varför jag och varför vi?