Ibland känns det som att livet vore lite bättre än vad det redan är om bara du fanns där som min vän igen. Ja om du skulle finnas här vid min sida och jag skulle veta att du alltid skulle ställa upp för mig och finnas där i alla väder då skulle allt kännas lite bättre. Det skulle kännas lika bra som det en gång varit. Men nu har jag bara minnen kvar att leva för av oss. Minnen som betyder oerhört mycket, minnen som jag placerat på en speciell plats i mitt hjärta, minnen som jag alltid kommer ha med mig och minnas. För många utav minnena vi delar är några utav de bästa jag har.
Du och jag var så lika men ändå så olika. Du var som en syster för mig.
I början brydde jag mig inte att du inte var min vän längre, men långt inom mig kände jag ändå att det senare skulle bli jobbigt att inte ha dig som vän längre eftersom att vi varit så tajta en gång. Att se dig varje dag i skolan utan att du sa hej, utan att du berättade något nytt som du hört för mig, att du kramade om mig, eller att vi umgicks efter skolan som vi nästan varje dag gjorde innan, faaaaan vad det kändes konstigt, ja det var jobbigt...overkligt.

Nu när nästan ett år har gått utan vår vänskap har jag insett på riktigt, att jag mist en vän som jag aldrig kommer få tillbaka, som jag aldrig kommer kunna ringa till och prata om allt med, som jag aldrig kommer få dela nya minnen med. Jag har gråtit över dig, jag har tänkt på dig något så oändligt den senaste tiden och jag saknar dig, jag saknar dig något så otroligt mycket och jag vill...ja jag vill att du ska sakna mig också.