Jag hatar sånna här tider jag lever i just nu. När allt inte är som det ska. Och man önskar sig något helt annat. När ens hopp finns kvar men samtidigt inte. När man känner sig sårad fast ändå så otroligt arg och bara vill få bort det där felet i ens liv. Men man kan inte för, ja man vet inte hur man ska gå vidare utan.. Man försöker se fel, men kan inte få några fel ändå. Man gör allt för att komma bort och tänka på något annat. Men allt blir bara värre. Inget blir densamma. Varför tar det här så mycket plats för? Jag hatar det. Det är orättvist. Varför ska man lida så mycket utav saken? Och jag är så rädd, rädd för att jag inte kan glömma. Det har gått ett år nu tror jag, har jag glömt, nej? Varför ska det vara så lätt att glömma nu då när jag inte ens gjort det under ett år. Fuck,fuck,fuck.
I hate this part right here.