När jag ligger i min säng alldeles själv är det som att vara ett litet barn igen. Jag minns att man som liten tyckte allt var väldigt mycket större och just nu känns det som att min säng är väldigt stor, på något sett onödigt stor. Jag skulle kunna sträcka mig men fortfarande inte nå sängkanten eller bara över huvudtaget känna något som tar emot då det bara är jag som ligger här. Täcket blir som mitt bo, men också väldigt stort, för stort och fluffigt. Under täcket borde jag känna hud, varm hud. För nu är det alldeles kallt här under, jag fryser nästan. Nej det finns inget att värma sig på. Kan försöka med täcket, men det räcker inte för det fylls med min kyla. Kuddarna är alldeles för många, några tillhör ju dig. Jag har redan mina, inte behöver jag några fler. Kom och fyll upp och värm min säng, det är tomt och kallt utan dig.