Kan inte sova, trots att jag är dödstrött. Det går bara inte, för det enda som håller på där uppe är en tanke, en tanke på något fint som nog snarare är ett minne. Minnet spelas om och om igen i mitt huvud därför kan jag inte sova och vill inte sova, för det känns som att jag kan ta i minnet, det känns så nära mig på något vis. I minnet befinner jag mig på Arlanda den 13 december 2011. Jag har precis startat mobilen och har äntligen kommit till rullbandet där våra väskor snart ska framträda. Det plingar till lite i mobilen men inget var ifrån dig. Men så plötsligt ringer du. "Vart är du någonstans", säger du till mig. Jag gav dig genast svaret att jag fortfarande stod och väntade på min resväska som riskerade att förstöras under resan på grund utav att den var överfull, men att jag skulle skynda mig så mycket jag kunde. Efter att vi hade lagt på började hjärtat slå allt fortare och hårdare. Ja, det var som att det slog en massa volter där inne och jag kunde inte riktigt förstå vad som var påväg att hända. Min otålighet var inte att leka med, jag kunde inte stå stilla. Det enda jag kunde fokusera på var den stora och långa salens ende som avslutades med en smalare gång bort till något som skulle föra mig tillbaka till mitt liv igen. "Matilda, din väska! Matilda väskan har kommit nu!" Min lillebror som somvanligt står enda längst fram vid rullbandet kommer i hastiga steg emot mig, så ser jag en skymt av den. Äntligen! Men självklart ska det gå extra långsamt för den att komma mot oss så nu var det nog. "Mamma, jag bara måste gå nu, era väskor är här och min väska kommer nu, jag kan inte hålla mig längre" Utan ens att min mamma knappt hinner svara har jag vänt mig om. Stegen känns knappt utan nu flyger jag fram trodde jag. Leendet på läpparna går inte att förklara. Jag undrar vad alla kostymklädda snubbar trodde om mig när jag sprang-gick med ett leende stort som en apelsinklyfta formad som en måne. Varför kändes det som att detta tog en evighet, varför var jag inte framme ännu? Jag bara gick och gick utan att komma någon vart, som på ett rullband. Men jag förflyttades ju framåt. Jag ökade farten på min steg och nu kom jag äntligen till gången med igenkända ansikten av Sverige. Detta innebar bara en sak, att runt kröken skulle jag finna det jag väntat på så länge nu, i 16 hela dagar hade jag levt i cellibat kan man säga....
"Varför ser jag dig inte, varför ser jag dig inte..." Tänkte jag och mitt leende gick från Julia Roberts smile till ett lite mer osäkert. Men snett bakom en pelare såg jag skymten utav något som närmade sig mig, jag såg nu en blå Dolomite jacka, ett par väl igenkända jeans och en truck som bara kunde vara din. Stegen vart längre och snart hade jag börjat springa. "Min älskling!!" Gav jag ifrån mig med mitt babyljud som du egentligen stör dig lite på. Snart befann jag mig i din famn, du fick fram "G..gud vad brun du e...." Med lite stela och nervösa armar stod du och höll om mig bland människor på Arlanda flygplats. Mina ögon sjönk in i dina och jag blev alldeles knäsvag som jag alltid blir när du kysser mig.
Med mina händer som jag sakta drog igenom ditt hår och din doft som jag andades in genom näsan så kunde jag fortfarande ändå inte riktigt förstå att du stod och omfamnade mig med din varma kropp. Att det var din hand jag kände på min kind, att det var våra näsor som nuddade vid varandra när vi lutade våra huvuden ihop. Det var så perfekt och det är så perfekt, det är så fint och obeskrivligt det vi har min älskade.
 Jag säger som du sagt till mig flera gånger. Det enda som kan skilja oss åt nu, det är döden.